Lovisa

Nu känns det precis som att man skulle åka i en fors och närmar sig vattenfallet. Det finns ingenting man kan göra för att stoppa det, det är bara att följa med och  bli nerkastad. (Inte för att ha varit med om detta någongång, men jag föreställer mig att det känns ungefär sådär)

Igår var det begravning för morfar och jag och mina syskon samt pappa sjöng "Annie's song" i stämmor. Det gick lättare än jag trodde, vi sjöng nästan först i programmet och stod uppe på läktaren. Pappa sjöng "Lascia ch'io pianga" och jag var inte nådig med italienska-uttalet haha... "pappa du ska säga mer 'lasha' och inte 'lashia', och det heter 'duoloin' och inte 'duolong'!"
Begravningen var fin och trots de tråkiga omständigheterna var det roligt att träffa sina kusiner. Lilla E var det första gången jag träffade!

Idag var en ledig dag, de kommande 2 veckorna kommer verkligen inte vara lika lyxiga som denna. Det är julkonserter hit och dit (6 stycken + luciatåg), naturkunskapsprov, bokseminarium, novellseminarium m.m. Det är faktiskt så illa att den första stunden jag helt  kommer kunna slappna av, kommer vara när jag sitter på flyget från Madrid till Las Palmas (då jag har lyckats byta plan i madrid på 1 ½ timme) Men såklart kommer det bli två roliga veckor också, det är ju faktiskt underbart att sjunga.

Medan många just nu sjunger "NT-fest shalalalalala" så sitter jag här hemma och ska snart börja vira rött band runt min lingonkrans haha. Lite trist att jag inte går på NT-festen, men jag orkar inte riktigt.

Nu ska jag gå, ciao!