Lovisa

Ibland blir jag så trött på att alltid stå och le och ta emot och acceptera. Alltid hitta på ursäkter till andra för att jag inte ska bli arg på dem (vilket jag borde bli). Om någon har problem och vill prata ställer jag såklart upp som kompis, men männisokor som bara har sig själva och sin oansvarighet att skylla, men skyller på någon annan och tycker synd om sig själva, får inte min sympati. Jag tänker inte ta emot hur mycket skit som helst. Och när man själv behöver stöd så passar det inte längre. Man måste ta ansvar för sig själv. Jag har mitt eget liv att leva.

Det känns som att det har något med egosim att göra. Att man alltid måste ha allas medlidande, allas klappar i ryggen, allas komplimanger - jämt. Det blir otroligt tröttsamt i slutändan och man känner sig tvingad att ge komplimanger. Den ena personen tar allt utrymme och man själv kommer i andra hand, som en tålmodig lyssnare. Vissa personer verkar tro att de ger mer än vad de gör. Man måste säga ifrån. Jag menar inte att man ska börja bråka, vara elak eller spydig - men om något inte känns okej kommer det gå ut över en själv om man inte öppnar munnen.